Äntligen...

Så har drygt en vecka gått sedan jag började på den sedan länge efterlängtade utbildningen. Trodde aldrig att jag skulle nå hit. Jag, som jobbat med det som slumpen valt åt mig. Sällan, eller kanske aldrig, har jag gjort ett aktivt val. Visst har jag sökt jobb. Men det är liksom slumpen som fixat just vilket jobb jag skulle få. Inte har det varit så att jag haft flera och välja mellan och det som jag velat ha mest har jag valt. Det ena jobbet har ofta lett till något annat som i sin tur lett till ytterligare något annan. Den här gången har jag tagit ett aktivt beslut - att söka till högskolan, ta tjänstledigt från mitt jobb och verkligen börja på utbildningen. Och det känns jätte bra.

Trodde det skulle vara MYCKET tuffare än så här. Visst, dagarna är långa. Ibland åker jag hemifrån tidigt på morgonen för att, som idag, komma hem runt 18. Men det är inte så att det är full aktivitet hela tiden. Mycket av dagarna går åt till analyser och samarbete kring olika frågor och undersökande arbete. Inte mycket råpluggande så här långt. Skönt. Visserligen har vi redan ett antal böcker där vi ska ha läst några hundra sidor i varje. Men böckerna är intressanta. Inte trodde jag det kunde vara intressant med Barn- och Ungdomspsykologi. Men det är det verkligen!!! Alltihop som ingått så här långt i första kursen är faktiskt verkligen intressant!

Äntligen verkar schemat ha stabiliserats. Äntligen har litteraturlistan blivit komplett. Äntligen har jag lyckats ordna alla böcker. Äntligen kommit igång att läsa dem. Äntligen vet jag var jag hamnar på min VFT (praktik). Äntligen känns det som jag har hittat hem...